Det var med ganska nervösa kliv jag stegade upp mot torget i Mariefred för att hämta ut nummerlappen. Pappa var med som chaufför och mentalt stöd, under bilfärden diskuterade vi vikten av att tävla mycket, oavsett resultat, man lär sig alltid något.
De nervösa stegen berodde på att det inte bara var ”nästan” hemmaplan, det var hemmaplan för just den här veckan hade jag varit ansvarig för ett tennisläger i stan med stort intresse och mycket positiv stämning. Att sedan stora delar av Strängnäs Tennisklubb kommer från Mariefred gjorde inte stödet sämre.
Fram till start höll jag mig lugn och småpratade glatt med många kända ansikten, några skulle springa, många skulle heja. Nästan alla frågade vilken tid jag satsade på men jag nöjde mig med svaret ”Runt placering 25″, även om målet självklart var att sätta nytt PB, dvs. 41:18. Efter allt prat var det så dags att snöra på sig de knallgula skorna och jogga runt i en kvart, temposnittet var 5:07 vilket är ganska högt även om känslan var otroligt lätt, adrenalinet månne? Avslutade med tre strides kring 70-80 meter som kändes lite för teknikfokuserade innan jag ställde mig längst fram vid startlinjen, säker på en bra position.
Väl på plats träffade jag Marcus från Puls.se som var lätt att känna igen i sin Craft-tröja, han såg för övrigt fruktansvärt avspänd ut, och bra gick det. Efter någon minuts väntan och lite snack med Per som hoppar över Berlin Marathon och som känner sig lite sliten och bara tränat tre pass denna vecka (läs: förra veckan). Han skulle ta det lugnt idag och känna sig fram hur det skulle gå, kanske skulle han inte köra hela sträckan sa han (men han kom in på 38:xx och var nöjd med känslan ändå). När jag stod där på startlinjen och folk började fylla på bakifrån såg jag plötsligt ett annat Ärla-linne, lite försynt kom Erik Svahn fram och jag berättade lite om bansträckningen samt de få backarna. När han frågade om min egen ambition för dagen förklarade jag att jag bara var motionär, än så länge… 
Startern sa ”Färdiga!” och smällde sedan av startskottet, trångt i början men en som lyckades flyga fram över kullerstenarna var Svahnen: ”Lite tråkigt att springa själv hela vägen” sa han efter målgång men han hade ju faktiskt sällskap i ungefär 150 meter…
För egen del öppnades första kilometern på 4 minuter blankt och någonstans där kom tankar om att sub 40 kan gå idag! Den andra kilometern är tunglöpt och går, liksom den första, nästan enbart svagt uppför medan den tredje går utför innan passering vid torget igen och den fjärde kilomtern är avverkad. Ungefär vid fyrakilometersskylten får jag uppgifter om att det bara är 14-15 löpare framför mig men tyvärr känns det redan nu inte riktigt som ett tävlingslöp utan bara som ett snabbare träningspass. Skum känsla, kanske var det lite för mycket eget fokus på alla hejarop längs vägen eller en blandning mellan att verkligen vilja visa upp sig och springa ”i god stil” istället för med effektiv teknik.
Fem kilometers löpning passeras enligt GF305:an på 20:36, 4:07 min/km, exakt PB-snitt med andra ord även om sub 40-chansen känns långt borta, men inte uppgiven!
Vid sex kilometer kommer en drygt 200 meter lång asfaltsbacke och jag vet att efter den här är det ganska lättsprunget. Tänker att nu håller jag baske mig i den här ryggen hela vägen upp, sen får jag vila när det blir utförslöpa igen. Mycket riktigt, jag håller i min rygg och mjölksyran sprider sig snabbt i låren… Det gör OOOOOOOOOOOOONT! Några hundra meter efter backen släpper jag ryggen, det har helt enkelt gått för fort uppför backen och benen håller inte i det här tempot längre, tråkigt men sant 
Nu i efterhand var det kanske onödigt att slita så pass mycket i just den backen, jag kom upp över mjölksyratröskeln under för lång tid (eller för långt över den) och hann helt enkelt inte återhämta mig tillräckligt under det efterföljande lätta partiet.
Segar mig framåt men det är ruskigt tungt utan publikstödet när vi nu springer en bit utanför stan och jag känner att jag tappar för varje steg jag tar. Extra tungt blir det också när de bakomvarande kommer ikapp och har alldeles för hög fart för att jag ska kunna hänga i, jobbigt jobbigt…
När det sedan återstår drygt 1 kilomter biter jag ihop lite extra och försöker kräma ur lite mer ur benen som nu är lite piggare efter den tidigare ”komfortlöpningen”. I en långspurt lyckas jag sedan komma ifrån bäste kvinnlige löpare och springa in på torget med ett grimaserande leende inför många bekanta ansikten. Den egna klockan stoppades på 42:24, får se vad resultatlistan ger för placering.
Lite missnöjd med tiden och prestationen, men ibland måste man få känna på stämningen runtikring. Att jag var knappt tio minuter efter den flygande Svahnen som vann överlägset på 32:46 understryker hur sanslöst fort han sprang, hela vägen. Om några år vill jag också vara där, eller ja, tiden struntar jag i… Men slåss om en fin placering på hemmaplan vore inte helt fel. Längtar redan till nästa års lopp, taggad redan nu! 
En annan rolig sak är att i princip hela juli kan användas till dubbla pass och en hel del fler pass än de vanliga sex per vecka, vore kul att köra på ordentligt men risken för överansträngning skrämmer lite… Får se hur det blir, har ni något roligt träningstips tar jag gärna emot det! 
Senaste kommentarer