KK-joggen 2008

Varning! Det här inlägget är svamligt och avsaknaden av en röd tråd kan vara svår att finna, men den finns… Dessutom har den här flaskan en central roll i hela inlägget och loppet.

Morgonjoggen innan frukost kändes bra, men till ungefär 2½ kilometer var höger hälsena stel och stramade lite, detta släppte som tur var och inspirerad av Johans morgonpass testade jag på några koordinationslopp innan jag vek av under E20, uppför backen och var hemma. Tänjde ut lite och kände mig ganska nöjd, trots vädret som grinade illa.

Väl hemma efter ett besök på golfbanan (klubbmästerskap i helgen - måste träna) överlämnades några paket till far min som fyllde år och sedan åkte jag iväg mot Katrineholm och KK-joggen.

Den som ännu inte fått en klar uppfattning över hur den här bloggarens hjärna fungerar kommer nu att få det, jag ska försöka redogöra så gott jag kan vad som försiggår inne i den Berglundska knoppen men det är inte lätt…

Regnet öste ner och när jag stannade till på Statoil med några kilometer kvar till Katrineholm såg jag inte ett ljust moln i sikte, kallt var det också och regnjackan fick komma fram för första gången i år. Investerade i en drickyoghurt och Brämhults apelsin-/jordgubbsjuice, varför nämner jag det här? Jo, den senare drycken har en central roll i loppet som närmar sig alltmer.

Väl framme irrade jag mig tillslut fram till nummerlappsutdelningen och nr. 5065 hämtades ut tillsammans med en svart t-shirt med ett blaffigt tryck på. Promenerade raskt tillbaka till bilen där jag fäste nummerlappen på linnet och bytte om, ställde in klockans visningsfönster och mellantider innan jag började jogga för att hålla värmen.

Ni har säkert sett dokumentärerna om våra OS-deltagare i “Vägen till OS“, då har ni säkert hört Stefan Holms snack om statistik, rumsnummer på hotell och andra ”slumpmässiga samband”. Antagligen har ni skrattat. Högt. Men inte jag.

Dagens startnummer, 5065, smältes in i hjärnan lika snabbt som jag såg startlistan innan nummerlappsutdelningen. “Femtiosextiofem. Femma, nolla, sexa, femma. Hmmm…”. Jag har alltid varit speciell innan prov och annat, minnesreglerna för de mest enkla saker var(/är) mer avancerade än själva uppgiften. Ta tex. en sån enkel skitgrej som att öppna bakluckan på bilen, för min hjärna är det självklart att dra parallellen med politiken och den nuvarande riksdagen. (Skratta ni bara!) Det borgerliga blocket sitter i regeringsställning och Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänstern är därför inte så nöjda utan har en del att klaga på. Därför öppnar de debatten med ett klagomål. De blå svarar sedan och kanske lyckas de stänga den, i alla fall i det här exemplet. Sambandet är busenkelt; vänstern öppnar och högern stänger, vrider jag bilnyckeln åt vänster öppnar jag dörren och höger stänger. Så tänker min hjärna varje gång jag ska öppna/stänga dörren. Jobbigt? Nej, det sker automatiskt och det här är bara en av alla minnesgrejer…

Så, Brämhults juice var det ja, och nummerlappen, och kanske loppet? Jisses vad jag cyklar snett idag… aja, ni får överleva.

Nummerlappen visade 5065 och jag visste redan nu att det här kommer bli ett bra lopp. 5+0+6+5 blir ju 16 och 1+6 = 7, som av en slump rymde Brämhultsjuice-flaskan jag höll i 250 centiliter, 2+5+0 = 7! Klockrent! Juicen är ju god som tusan och det ger en positiv känsla, då kommer ju loppet gå bra också! Dessutom är sju ett mycket bra tal i andra avseenden och kopplingar till Katrineholm, tidning (från Kuriren), regn, gatsten och halvmil, men jag tror jag sparar er med de förklaringarna…

Starten small av och det kändes som att halva orienterings-Sverige var på plats, Östergötland, Södermanland, Närke och Värmland hade i alla fall ordentligt med representanter på plats utöver en hel del annat idrottsfolk. Placeringsmålet topp-10 kändes därför långt borta när jag redan efter startrusningen låg på omkring 35-40 plats, tidsmålet <20 minuter skulle däremot kanske gå vägen.

Benen kändes helt okej med tanke på förra veckans rekordmängd och Lidingöloppsbanan som avslutning för bara två dagar sedan, slängde en blick på klockan och konstaterade att första kilomtern hade gått på 3:45, tio sekunder “för snabbt” alltså. Sprang ändå på i bra fart men sänkte tempot en aning och hittade en ganska stabil rygg som jag höll i ungefär en kilometer innan jag avancerade genom fältet och plockade löpare efter löpare. Farten var hela tiden kontrollerad och jag tittade på klockan titt som tätt för att inte ligga efter tidsplanen, hade jag sprungit utan klocka skulle jag nog haft en mycket bättre sluttid då det kändes som att jag kontrollerade loppet hela vägen för att komma in på under 20 min.

Med två kilometer kvar ökade jag lite och den sista kilometer gick på 3:39, där plockade jag riktigt många löpare och fler kunde det ha varit om inte banan haft skarpa svängar och regnet gjort gatstenen hala. Stundtals lite läskigt men det var bara att lita på greppet och trumma på, att ligga någon nära i ryggen var inte heller ultimat med en hel del vattenpölar och trottoarkanter som hinder.

Sista 100 meterna spurtade jag förbi ytterligare två stycken och Garmin Training Center (och SportTracks) visar att den hundringen gick på 13,81s, inte illa med tanke på att det var en böj på 90 grader också. Riktigt bra ju..

Tiden blev officiellt 19:33 vilket innebär 3:50 min/km i snitt och det är ju bra. Bra, bra med krafter kvar. Nu är frågan vad det kan bli i Fredrikshofsspelen på Stadion, underlaget är bana och det suger nog lite mer i benen, speciellt om jag skulle råka öppna för hårt. Draghjälp kan man nog inte räkna med heller utan det blir soloplogning, däremot är det lättare att hålla ”rätt” fart hela vägen och det finns inga backar… Intressant! Undrar vad jag får för startnummer…

(För er som har svårigheter att minnas i vilken ordning de olika stadierna i embryoutvecklingen hos ett flercelligt djur kommer i kan jag tipsa om MBG, Magnus Berglund Golf, morula –> blastula –> gastrula. Så klart! )