Fredrikshofsspelen 2008

Strax innan 20:55 visslade startern och det var uppställning i den bortre kurvan, “Magnus Berglund” ropade han och visade tydligt var jag skulle stå, plats tolv på startlinjen blev det, för övrigt samma stolsnummer som jag satt på i väntan på de övriga grenarna innan start…

Startskottet smällde av och jag avvaktade lite i starten innan jag sprang iväg, ovant att så många ska springa på en så liten ytan, så snabbt! Eftersom det här var min första friidrottstävling någonsin så kändes det inte som att jag hade koll på allting, att då gå in och trängas i ett B-heat kändes lite sådär så et fick bli indragna armbågar den här gången. Kollade på klockan direkt efter 200 meter för att inte rusa för snabbt, låg redan nu tredje sist och fältet var ganska samlat ett antal meter framför mig, tanken på att ta ikapp luckan och försöka hitta en rygg kom upp men slogs snabbt ned.

Passerade första varvet och jag tyckte någon ropade 79 sekunder men jag bekräftade aldrig genom att kolla på klockan, det kändes ändå som att jag nu hade hittat mitt tempo för att kunna slå mig in under 19 minuter – det stora målet med loppet. Första kilometern passerades på 3:46 vilket är helt perfekt då 3:48-snitt ger exakt 19 minuter, så långt allt under kontroll och varven gick snabbt då det var många som hejade och ropade tider även fast man inte tillhörde deras klubb.

Under kilometer nummer två tyckte jag att vinden friskade i på bortre långsidan och varje gång jag rundade kurvan som avslutades med längdhoppsgropen sneglade jag på en röd flagga som visade rak motvind, antagligen var det inte mycket vind men åsynen av flaggan gjorde att jag förstorade upp vindens kraft, tror jag i alla fall. Kilometern passerades på alldeles för långsamma 3:56, snittet således på 3:51 min/km och sex sekunder efter planen, något som inte oroade mig speciellt då jag vet att jag mycket väl kan ta ~8-9 sekunder på sista tusingen.

Varven tuggade på och varvningarna avlöste varandra, jag tänkte att nån gång ska jag bli så bra att jag också ska få varva någon, ge igen för “förnedringen” liksom. För även om det egentligen inte är speciellt förnedrande att bli varvad av en bättre löpare så känns det ändå inte kul, tävlingsmänniskan inom en vill ju inte att någon springer förbi!

Den tredje kilomtern hittade jag bättre fokus och istället för att som under den andra delen titta på när A-heatet värmde upp och springa runt, runt och tänka på vilka storstjärnor som sprungit här, nästan som att vara på sightseeing. Bättre fokus gav bättre kilomtertid och 3:52 innebär att jag låg på lite drygt 3:53-snitt och då ungefär sexton sekunder efter den tänkta planen! Två tusingar på 3:40 (eller egentligen en lite snabbare) krävdes nu, bara att öka farten! Planen från tränar-Bjarne var dessutom att springa lite avvaktande första tre (kilometerna) och försöka ligga nära målfarten, inte nödvändigtvis på, men att om det fanns krafter kvar öka sista fem varven.

Försökte höja upp höften och ändra steget lite, skjuta på lite extra och ta lite snabbare steg, vara “hängande” i luften så kort tid som möjligt och när en kilometer återstod var det ingen idé att spara på krutet. Försökte hela tiden öka lite, lite för att inte dra på mig syra direkt utan dra ut på processen så jämnt som möjligt. När klockan ringde för sista varvet försökte jag trycka på lite extra och upploppsrakan kom snabbt, väl där försökte jag tänka mig fyllda läktare och ett ordentligt publikstöd.

Stapplade in och stannade klockan strax efter mållinjen, pustade lite innan jag föll till marken, blundade, kände att det här räckte inte, det kan inte ha räckt hela vägen fram. Jag känner mig långt ifrån en formtopp och känslan efter målgång förra veckan då jag sprang snabbt fanns inte. Nåja, jag lyfte vänsterarmen, vred den och öppnade långsamt ögonen för att få se vad klockan stannat på innan jag blundade igen och tänkte “Jaha, det blev som jag trodde…”.

Tiden blev 19:16, visserligen pers och sex minuter bättre än vad jag hade för 14 månader sedan men ändå inte vad jag hade hoppats på.

Efter att jag tappat mycket efter den andra och tredje tusingen kände jag att det funkar inte riktigt idag. Steget kändes kantigt och jag kunde inte komma upp i tillräcklig ansträngning. Min teori är att det beror på en kombination av nervositeten innan och det faktum att jag inte känner mig riktigt hemma på bana.

Pulsvärdena blev 184/191 vilket då är ungefär 92/95% av max, jag vet inte vad man “borde komma upp i” men om man tänker som så att jag innan uppvärmningen hade nästan tio slag högre puls mot vad jag brukar ha innan kvalitetsträning/lopp så kanske man kan dra av de slagen på medel- och maxpulsen. Då hamnar jag på ungefär 87/90% vilket jag tycker speglar känslan av loppet bättre – jag gick för fullt men kom inte upp i tillräcklig ansträngning. Så kan det gå!

På det hela taget och med lite distans till gårdagens lopp känns det inte som jag är mindre missnöjd, snarare så att jag måste träna hårdare på kvalitetspassen och därför kommer jag snart dra ner på mängden. Funderar också på att försöka satsa lite mer på den här korta distansen ett tag, dels för att jag är så nära att göra en för mig ganska bra tid men framförallt för jag tror att det gynnar min löpning på lång sikt.

Nu blir det till att ladda om i flytthetsen, köra sex timmar bil imorgon och sedan försöka köra järnet tillsammans med Gustav för att klara sub 40 under Prinsens Minne på lördag, jag hoppas det gör mer ont än gårdagens skitlopp!