På vägen från JJP och på väg till Snookerhallen såg jag en irländsk pub på ett gatuhörn med en massa gröna skyltar med texter som:
”If you’re drinking to forget, please pay in advance.”
Vardagshumor gör stegen så mycket lättare. Jag tycker fortfarande meningen är fruktansvärt rolig men om det säger mer om min humor än om skylten låter jag vara osagt… 
Som alla andra dagar vaknar man till lite segt innan kroppen börjar komma igång. Efter ett par minuter upptäcker man att det kanske inte hade varit så dumt att ligga kvar i sängen under det varma täcket – det är ju så mycket som ska göras idag (också)! Sedermera inser man att dagen kanske inte är så fasansfull man först trott, minuterna tickar på snabbare än väntat och rätt vad det är har den negativa inställningen förvandlats till glädje och man ser utmaningar i problem. Här brukar jag pausa för att låte kroppen få känna hur den ska må, hur den ska känna för att fungera på bästa sätt och bara njuta en minut eller två.
Sen är det dags igen. Full fart där man bränner på i ett hiskeligt tempo samtidigt som man försöker fokusera på att minnas allt som ska göras under senare delen av dagen. Dessutom försöker man göra allting med stil och elegans för att flyta in i omgivningen. Rätt var det är känner man den där underbara känslan och trycker pausar återigen tillvaron innan det är dags att ta nya tag.
När tillräcklt lång tid har gått kämpar man lite mer i motvind rent fysiskt men mentalt vet man att det inte är långt kvar och det värsta har redan passerat. Det är dags att bege sig hemåt för lite välförtjänt vila innan nästa dag fylld av utmaningar och förväntningar kommer.
Som ni ser är dagen ungefär som ett intervallpass; man värmer upp och försöker komma igång, kämpar på så snyggt man kan för att göra det man ska och samtidigt utvecklas, detta innan man stilla ger sig hemåt – förhoppningsvis med högt huvud och en bra inställning till nästa pass, nästa dag eller nästa utmaning.
Senaste kommentarer